Tredje Världskriget kan vänta

Kriget har pågått i över ett år och har fått väldigt mycket uppmärksamhet över hela världen. Reaktionerna har följt invanda mönster: en opinion i väst som pratar om israeliskt folkmord på palestinier och sjunger om befrielse ”from the River to the Sea” samtidigt som en mindre högljudd opinion försöker peka på Hamas och Hizbollahs terroristkopplingar och vilja att förgöra Israel helt. Under tiden gör israeliska armén rent hus med terrorister, stundtals med metoder som hämtade ur en Bondfilm, med exploderande personsökare och walkie talkies. 

Det som INTE hänt är det som de flesta befarade: en kraftig eskalering i riktning mot ett storkrig, som till slut hade riskerat att dra med sig såväl Iran, Ryssland som USA in i ett elände utan slut. 

Varför har inte det hänt och varför är bakgrunden så underrapporterad? 

I princip varje artikel och varje utspel bygger på en förståelse av Mellanöstern som det såg ut på Yassir Arafats dagar. Men inget av det stämmer ju längre. Ibland undrar jag rent av om de som "analyserar" Mellanöstern i svensk media besökt området de senaste tio åren? Om de har pratat med några araber eller israeler - ja andra än PLOs proselyter och Hamas vänner då... 

Allt ändrades med Abrahamavtalen 2020. Det är de avtal i vilka flera av de viktigaste arabländerna erkänner Israel. Avtalen ligger till grund för omfattande handel, turism och innovationsutbyte mellan länderna. Noteras bör att det är framför allt de rika arabländerna som slutit avtalen, med undantag för Qatar (som politiskt ligger närmare Iran), Kuwait (med en stor palestinsk minoritet), Oman (som går sin egen väg) och än så länge Saudiarabien. I övrigt är det mest failed states (som Syrien, Jemen och Libanon) som inte skrivit på. 

När Abrahamavtalen slöts 2020 skrev SvDs analytiker Jesper Sundén bl a följande: "Men framför allt handlar tisdagens signering i Vita Huset om vapenaffärer, nationella intressen och amerikanska jobb". Och TTs första tweet i ämnet: "Svikna - igen. Känslan är välbekant hos palestinier sedan arabländer skaffat sig viktigare prioriteringar. Förenade Arabemiratens och Bahrains fredsavtal med Israel river söner årtionden av arabisk solidaritet för att enas kring en gemensam fiende."

Dessa narrativ är Irans, PLOs och Hamas. De som är emot avspänningen och Abrahamavtalen sprider bilden av att det bara handlar om att fiendens fiende är min vän, dvs att motståndet mot Iran är den enda faktorn bakom avspänningen och normaliseringen. Samt förstås om att Trumps enda idé var att prångla fler vapen i regionen. Det är så obegripligt naivt och platt som analys - och så fel.

Iran är förstås EN av flera pusselbitar, en viktig sådan framför allt för att det har gjort det politiskt möjligt för ledarskapen i arabländerna att sätta sig över decennier av misstro. Men grundorsakerna går betydligt djupare än så. 

Hela den grundstrategi som präglar GCC-området - att minska oljeberoendet och växla över till mer entreprenörskap och innovation, riskerar att sättas på paus eller till och med gå bakåt av ett eskalerande krig i området. Det gör förstås att arabländernas ledare oroar sig för sina egna länders ekonomiska framtid - och därmed sin egen maktbas. Vapen från USA? Herregud, det finns massor med andra länder att köpa vapen från och USAs faktiska inflytande över GCC har minskat i takt med att USAs fokus vänts inåt snarare än utåt. 

Men en av de viktigaste orsakerna till normaliseringen är den gamla Hökmarksdoktrinen: "Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått." PLO har i decennier visat sig totalt oförmögna att utnyttja det utpressningsläge de haft i regionen. Istället har det palestinska ledarskapet präglats av en världsledande nivå av inkompetens, korruption och oförmåga att göra något åt palestiniernas situation. 

Det som hänt, och som svensk media tappar totalt, är att arabvärlden tröttnat på PLO. Och att de avskyr både Hamas och Hizbollah. 

Istället gör de bedömningen att en normalisering med Israel gör att förhandlingarna om palestiniernas framtid istället läggs i deras händer - samtidigt som PLO marginaliseras. Och det är bra mycket större sannolikhet att arabländerna lyckas än att PLO lyckas. Klart som tusan att PLO är sura på att ha förlorat sin maktbas! 

Varför skulle arabländerna lyckas bättre än PLO? Därför att de är bra mycket vassare än PLO i varje enskild fråga. Och för att de har den ekonomiska makten att på riktigt göra skillnad i diskussioner med Israel. Och för Israel är förstås en lösning att föredra som leder till regional stabilitet och säkerhet - och dessutom tillgång till en enorm marknad. 

Så den normalisering vi såg före Gazakriget handlade inte primärt om Iran eller vapeninköp. Den handlade om PLOs inkompetens och framför allt på att länderna tillsammans och var och ett kan tjäna avsevärt på det - i säkerhet och framtida tillväxt. Det var säkert också den bidragande orsaken till Hamas anfall mot Israel 2023: en vilja att inte bara skada Israel utan också hämnas på de arabländer som skrivit på avtalen genom att skapa krig i regionen.

Det som har hänt i Gazakonflikten är just det som Abrahamavtalen förutsåg. Arabländerna har INTE eskalerat konflikten. Tvärtom. Både Saudiarabien och Jordanien har skjutit ner missiler på väg mot Israel. Och i oktober kom nästa steg: En arabisk och muslimsk koalition för att uppnå en tvåstatslösning. Jag är övertygad om att den kommer att landa i såväl en säkerhetsgaranti gentemot Israel som ett mycket stort finansiellt åtagande för att bygga upp Gaza efter kriget; ett Palestina utan såväl Hamas som Hizbollah. Men det kommer inte att ske med annat än att Israel jagar ut Hamas och försvagar Hizbollah först.

Är den garantin och det åtagandet starka nog är tanken, utgår jag ifrån, att erbjuda Israel ett fullt diplomatiskt erkännande och intensiv handel med de arabiska grannarna i utbyte mot att Israel accepterar tvåstatslösningen och rullar tillbaka bosättningarna från Västbanken.

Det är ett läggpussel i den högre skolan med massor med fallgropar. Men för första gången verkar det inte vara någon i Mellanöstern som vill ha krig (ja förutom terrororganisationerna då). Dessutom är underhandsrelationerna mellan arabstaterna och Israel fortfarande goda samtidigt som Iran uppenbarligen hållits relativt lugna. Inte ens Hizbollah verkar få fullt stöd från Teheran.

Den svåraste nöten mot detta scenario verkar just nu finnas i Netanyahus regering.

De stora förlorarna, om detta skulle lyckas, är förstås Hamas och Hizbollah men också PLO och UNWRA. Och lyckas det hela kan Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman kliva fram som den stora statsmannen i Mellanöstern, en roll han säkert vill ta.

Kanske finns det tvärtom en rätt ljus stimma av hopp här: att arabvärlden själva tar ansvar för regionens framtid. Inte utan Israel utan tillsammans med Israel - och emot extremister från alla håll. Detta har förstärkts efter att Trump vann valet i början av november. Bara dagar efter valet meddelade Qatar att Hamas ledare inte längre är välkomna i landet – ett betydande slag mot dessa, som hittills kunnat leva ett behagligt liv i den lilla gulfstaten. Strax därefter meddelade Qatar också att de drar sig ur den medlarroll de tagit på sig. Min analys av det är att de gör bedömningen att Trump kommer att trycka igenom en fred i Mellanöstern som utesluter Hamas och Hizbollah och som just välkomnar Saudiarabiens och UAEs ansvar för Gaza. Qatars roll i detta läggpussel är minimal, med tanke på deras historia av samröre med extremister.

Hur Hamas vänner i Malmö eller Hizbollahs kompisar i förorterna till Europas huvudstäder kommer att reagera på en denna utveckling återstår att se. Men idag torde det stå klart att det snarare är vi i väst än arabländerna som har störst problem med extremistisk islamism. Också det är en insikt som analytiker och media i stort sett missar.

Stockholm den 13 november 2024

Sven Otto Littorin

Partner, Stadsholmen Equity